Går över grässlätten, stannar till lite då och då för att ta in naturens underbara färger. Ser blommorna som vilar ihopkrupna i gräsmattan i väntan på att solens strålar skall locka fram deras skönhet. Lyssnar på fåglarna som tillsammans sjunger en välkomstdrill till dagens ära. Ser fåren som är ute i hagen. Bestämmer mig för att ta mig lite närmare dom. Så jag går rakt över stycket, respektfullt träder jag in i mullens svarta land. Mina fötter känner av det näringsrika mjuka underlaget och de sjunker ner en bit i jorden. Här är det nyplöjt med fåror redo för sådd. Jorden laddar för att bli befruktad med årets säd.
När jag närmar mig fåren stannar jag till och tar in det jag ser. I gräset ligger det lammungar och väntar på sina mammor som betar längre bort. Någon av dom får syn på mig, som på en given signal vänder de alla om och alarmet utlyses. Plötsligt är jag fiende/fara i min gula regnrock. Jag viftar med fredsflaggan men det hjälper inte. Jag är på deras territorium och jag har kommit för nära. Jag avviker snabbt från platsen och går bort från dom, men skadan är redan skedd. Flocken bräker och rusar tillbaka till tryggheten, upp för backen och in i ladan. Någon stannar till och kikar åt mitt håll. Det är som om de säger till varann -Kom nu, skynda dig, det är inte säkert där ute. Akta dig för gula faran ! -
Jag blir lite nedstämd. Det var ju inte min mening att skrämmas. Jag försökte rätta till skadan direkt, men det hjälpte inte. Jag hade trätt över en osynlig gräns. Jag som trodde att jag var respektfull. Det visade sig vara precis tvärtom. Hela flocken skenar iväg hem till säkerheten. Jag fortsätter min vandring in i en dunge, ut på den lilla vägen. Jag vänder mig om, nu står bonden och kikar efter vad som skrämt hans flock. Jag vill skrika FÖRLÅT ! till honom, DET VAR INTE MENINGEN. JAG ÄR INTE FARLIG. eller är jag det ?
Påväg tillbaka till stugan tänker jag att jo det kan nog vara så att någon som går sin egen väg kan upplevas precis så, som farlig. Någon man måste passa sig för. Jag känner av hur det är att vara annorlunda, att sticka ut genom att följa sin egen lust. Jag kan också känna energin av alla andra som fått utstå samma sak som jag just upplevt, fast där det varit människor involverade. Människor som inte kan, vill förstå andra människor som inte är som dom.
Att jag kan vara provocerande för att jag betraktar på avstånd utan att säga något, att jag följer min egen väg och kanske inte agerar som vanligt längre. Att jag blivit bränd förr för detta. Att bli sedd som någon konstig typ. Fast det är ju inte mina business. Hur andra väljer att se på mig är deras sak, inte min. Jag väljer att fortsätta utforska lusten till livet och tar del av insikterna längs vägen. Följer mina impulser och ser vad som som vill hända påvägen.
